Begreppet “sur märr” är något jag länge har haft svårt för. Det används ofta för att beskriva en häst som visar obehag – bakåtstrukna öron, spänd kropp, hård blick, kanske till och med blottade tänder. Jag önskar att vi slutar använda det ordet.

Men för mig handlar det inte om att hästen är sur. Det handlar om en individ som försöker kommunicera, med de medel hon har.

Under mina år tillsammans med hästar har jag gång på gång sett samma sak: beteenden vi människor tolkar som “attityd” eller “problem” är i själva verket signaler. Signaler om smärta, stress, osäkerhet eller tidigare erfarenheter som satt spår.

Nyligen träffade jag en ponny som av många skulle beskrivas just som en “sur märr”. Hon såg arg ut i stort sett hela tiden i hantering. Öronen var bakåt, ögonen mörka och spända, kroppen hård. I både hage och box mötte hon sin nya ägare med hotfullhet – hon högg vid täckning, använde tänderna och hela sitt kroppsspråk för att hålla människor på avstånd.

Men det jag såg var inte en arg häst.

Jag såg ett sto som inte hade något annat sätt att göra sig hörd.

Ett sto som lärt sig att hennes subtila signaler inte alltid blivit uppmärksammade – och därför tvingats ta till de stora.

När jag mötte henne med lugn, respekt och ett öppet hjärta kunde hon slappna av. Jag bad inte om mer än hon kunde ge. Jag lyssnade. Under den korta stund vi arbetade tillsammans kunde jag beröra hennes spända kropp utan att hon gick till attack. Ägaren var rörd och tacksam – men det som stannade kvar starkast hos mig var sorgen. Sorgen över att denna häst hade behövt bli så tydlig, så skarp, för att känna sig trygg.

Tre veckor senare möttes vi igen.

Och förändringen var påtaglig.

Nu var hennes öron framåt stora delar av tiden. Blicken var mjukare. Kroppen mer avspänd. Hon mötte mig med nyfikenhet istället för försvar. I vardaglig hantering var hon lugnare, tryggare. Hon kunde ta emot hjälp i sin kropp, röra sig bättre, och uttrycka sitt missnöje i små bokstäver istället för hot.

Hon behövde inte skrika längre.

Det här är varför jag önskar att vi slutar använda ord som “sur märr”. För orden vi använder formar hur vi ser på individen framför oss. Och ser vi en “sur” häst, riskerar vi att missa budskapet. Men ser vi en häst som kommunicerar – då öppnas en helt annan värld av förståelse.

Hästar är mästare på kroppsspråk. De talar subtilt, nyanserat och konsekvent. Problemet är inte att de inte kommunicerar – utan att vi ofta inte har lärt oss att lyssna.

Bakåtstrukna öron kan vara en viskning som säger “det här känns inte bra”. En spänd kropp kan vara ett “jag är osäker”. Ett hotfullt beteende kan vara sista utvägen när inget annat har fungerat.

Det är vårt ansvar att ta reda på varför.

Är hästen smärtfri?
Känner den sig trygg i situationen?
Har den blivit förstådd tidigare – eller inte blivit riktigt lyssnad på?
Har vi gett den verktyg att lyckas?

Den här ponnyns resa påminner oss om något viktigt: förändring är möjlig när vi förändrar vårt sätt att se.

Jag önskar att fler var som hennes nya ägare. Att fler vågade stanna upp, lyssna och ta hjälp. Att fler såg individen bakom beteendet.

För bakom varje “sur märr” finns en berättelse.

Och ofta – en häst som bara väntar på att bli sedd, lyssnad på – och mött med tillit. Och kanske gäller det här inte bara våra hästar, utan också oss människor emellan. Att bli lyssnad på, förstådd och mött med tillit.

Kommunikation i sin finaste form. 💛

Kram