I årets första blogginlägg vill jag dela några reflektioner och erfarenheter kring nervsystemets betydelse i läkning, rehabilitering och återhämtning. Framför allt handlar det om vikten av att låta processer få ta den tid som faktiskt behövs, och om att utveckla förmågan att lyssna in kroppens signaler.

Detta gäller oavsett om det rör sig om vävnad som inte följer det som ofta betraktas som ”normalt” i en läknings- eller rehabiliteringsprocess, eller om ett nervsystem som av olika anledningar inte befinner sig i trygghet och tillit. Ett nervsystem kan under lång tid vara aktiverat i fight-, flight- eller freeze-respons, av orsaker som ofta är mer komplexa än vi först ser.

Jag tänker tillbaka på en av mina egna erfarenheter. Min ena axel som, efter flera års smärta och anpassning, till slut inte längre orkade. Under den tiden gjorde jag mitt bästa. Till sist genomfördes en operation där man artroskopiskt kapade den långa bicepssenan, som var kraftigt fransig och på väg att brista. Samtidigt konstaterades en labrumskada och instabilitet i axelleden. Mycket av detta hade jag själv anat, och när den opererande läkaren bekräftade det upplevde jag en stor lättnad.

Det som däremot blev tydligt efteråt var hur starkt nervsystemet reagerade. Trots att det strukturella ”felet” var åtgärdat uppstod en intensiv stressreaktion i vävnaden runt området – närmast som en panikliknande respons. Nervsystemet, som under lång tid gjort allt för att skydda axeln, hade svårt att reglera sig när skyddsobjektet inte längre fanns kvar.

Min rehabilitering följde därför inte det som förväntades enligt gängse mallar. Det man initialt inte tog tillräcklig hänsyn till var ett nervsystem som varit i ett högaktiverat tillstånd under många år och som behövde tid, trygghet och nedreglering. Med den kunskap jag har idag vet jag att ett mer pressat rehabiliteringsupplägg hade motverkat min återhämtning. För min kropp är ett reglerat nervsystem en grundförutsättning för funktion. Det var en krävande, men mycket lärorik period.

Idag vet jag att mitt nervsystem reagerar precis så som det är konstruerat att göra. När stress aktiveras är det ofta axeln, ländryggen eller magen som signalerar först. Då behöver jag stanna upp, lyssna in och – där det är möjligt – förändra situationen. Skapa utrymme, trygghet och tillit. Mindfulness är för mig ett förhållningssätt som stödjer närvaro och hjälper mig att möta det som är, här och nu.

Dessa erfarenheter för mig vidare till alla de hästar jag mött genom åren som av olika anledningar befunnit sig i långvariga stressresponser. Hästar med nervsystem i konstant beredskap, där beröring eller närmande upplevs hotfullt, och som därför ofta beskrivs som kittliga, svåra eller aggressiva. Hästar som fryser fast eller flyr, och där jag får höra att de biter fram eller sparkar bak.

Jag har också mött individer som stängt ner helt – där kommunikationen upphört och responsen blivit mekanisk. ”Det är ingen hemma” eller ”rullgardinen är nere” är uttryck många hästägare hört mig använda genom åren. I flera fall har det tagit över två år för dessa hästar att gradvis lämna det avstängda läget och återfå sin personlighet och sitt uttryck. Att få bevittna den processen väcker en stark känsla av glädje i hjärtat, och jag hoppas få uppleva många fler sådana möten.

Ett fuxsto kommer särskilt till mig i tanken. När hon anlände till sin nya ägare som hopphäst var hon helt avskärmad. Hon stod bortvänd i boxen och kommunicerade inget, men gjorde allt hon blev ombedd att göra. Känslan av att behandla henne var som att tala till en vägg, och jag minns än idag hur ont det gjorde att möta henne i det tillståndet.

Med tid, lugn närvaro och mycket kärlek började skiftena sakta komma. Efter två år visade hon tydlig kontakt, nyfikenhet och liv. Hennes ögon var öppna, närvarande och levande – precis så som vi önskar att hästars ögon ska vara, i sitt allra bästa.

Den andra ytterligheten är de hästar som försvarar sig aktivt, ofta som en följd av att deras signaler inte blivit hörda eller respekterade. I båda fallen är nervsystemets tillstånd avgörande.

Avslutningsvis vill jag lyfta vikten av att se både människor och djur ur ett nervsystemsperspektiv, där trygghet, tid och relation utgör grunden för läkning, utveckling och hållbar funktion.

Det får räcka med reflektioner för denna gång.
God fortsättning på det nya året 2026.

Kram 💗