För mig finns det en speciell sorts stillhet i naturen som inte går att hitta någon annanstans. Men jag har märkt att den inte riktigt visar sig förrän jag kliver bort från stigen. Det är som att naturen väntar där ute, ett par meter bort, där människans fotspår inte längre dominerar.

För mig räcker det med ungefär två meter från den skogsväg eller de upptrampade stigarna jag normalt tar min runda på – och plötsligt förändras allt. Luften känns annorlunda. Ljuden blir djupare, mer levande. Träden står där på sitt eget vis, och jag känner nästan hur marken bär mig med ett slags vänlighet. Det är en otroligt fin känsla som går rakt in i hjärtat och själen.

Det är något jag och mina trogna följeslagare, mina katt-tjejer, gör varje morgon. Vi går våra bekanta rundor, men lämnar alltid plats för avstickare. En liten sväng in bland det täta beståndet av granar i olika storlekar, upp på en mossklädd sten på hällarna, eller bara några steg åt sidan där solen silas mellan grenarna. Det är där, precis där, som jag känner energiskiftet – naturens puls som möter min egen. Och jag känner hur min egen energi växer och fylls på.

Man behöver inte vara ute i timmar eller långt från hemmet eller civilisationen. Det kan räcka med att stanna upp en stund, kliva åt sidan och låta naturen möta dig, inte bara du den. Om du är lite känslig för energi – eller bara nyfiken och närvarande – tror jag att du kommer märka skillnaden, om inte direkt, så med lite övning och tid. Det är som om något stillsamt säger: “Här är du hemma.”

Veckans lilla naturutmaning:
Gör en avstickare varje gång du är ute. Det kan vara tre steg, eller tre minuter – bara tillräckligt för att lämna stigen en stund. Försök vara medvetet närvarande i stunden och känn hur energin förändras. Det är en enkel vana som kan göra stor skillnad – både i kropp, sinne och själ.

Berätta gärna i kommentarsfältet hur det känns för dig när du tar din avstickare!

Kram ❤️