Jag fick alldeles nyligen en för mej viktig insikt: vi som inte vill synas på kort av olika anledningar riskerar också att sudda ut delar av vår egen historia. Jag är den som oftast stått bakom kameran. Den som dokumenterat, men sällan själv blivit dokumenterad. Just också för att jag inte ville bli fotad. Först nyligen slog det mej vad det egentligen innebär att när jag undviker kameran så försvinner också en del av mej ur min berättelse.

Insikten om hur få bilder det finns på mej från livets olika äventyr. Idag hade jag gärna velat ha fler – inte för att visa upp mej, utan för att minnas. Som tex när jag tidigt 90-tal åkte barfota i ca 60km/tim bakom Älvsby Vatten Skidklubbs barfotabåt. Jag som typ är badkruka och alltid håller för näsan när jag hoppar i vattnet och inte bekväm med de fallen det innebar i den farten på vattnet bakom båt. Idag hade jag aldrig ens tänkt tanken. Eller när jag klättrade upp och stod högst upp i vår tremannapyramid bestående av bara tjejer på Älvsby vattenskidklubbs uppvisningar. Jag som inte ens är någon vattenfantast. Det saknar jag bilder på idag. Att jag faktiskt gjorde det!

Och just här landar min insikt. När vi undviker kameran gör vi oss själva osynliga i våra egna berättelser. Bilderna blir som små vittnesmål för framtiden – för våra barn, barnbarn, vänner, eller bara för oss själva när vi en dag vill minnas. Utan dem blir det lätt som om vi aldrig riktigt var där.

Att inte vilja vara med på bild kan kännas rätt i stunden av olika anledningar. Men idag inser jag att det också innebär att jag saknas i min egen dokumenterade historia. Och jag känner mej faktiskt lite ledsen över det. Medans jag skriver detta blogginlägg poppar det upp fler och fler tillfällen jag önskar jag kunde se tillbaka på – med mej själv i bilden. Jag trodde inte att jag en dag skulle komma att känna så. Men det gör jag.

Kanske du också känner igen dej i det här?  Vi som gärna håller oss i bakgrunden, inte vill eller är bekväma med att synas på bild. Vi som tänker att det inte gör något om vi inte fastnar på bild. Men sanningen är att bilder inte handlar om att se perfekt ut. De handlar om minnen, små fragment av livet. Om att få se tillbaka och känna: Vi var där. Vi deltog. Vi vågade.

Så känner att det är dags att förändra något för egen del. För att bevara min egen närvaro i livet. För att kunna se tillbaka och minnas de där ögonblicken som faktiskt var en del av mitt liv. För att min historia också ska innehålla mej.

Kanske är det vårt arv – vårt lilla legacy – att våga synas i vår egen berättelse.
Att värna om våra minnen.
Att lämna spår, både för oss själva och för dem som kommer efter.


Kram ❤️