Jag har burit på en känsla den senaste tiden.
Lite sorgsen, lite skavande.

Som att många av oss – jag själv inkluderad – inte riktigt tar tillvara på den potential vi faktiskt bär på. Som människor. I kroppen, i sinnet, i det där som är svårare att sätta ord på… kanske det andliga.

Det låter stort, men egentligen handlar det om något väldigt enkelt.

Vi har idag.

Och ändå skjuter vi upp. Håller igen. Väntar på rätt känsla, rätt tillfälle, mer energi. Eller på att rädslan ska släppa.

Jag gör det också.

Och jag kan sakna den där självklarheten – modet jag vet finns där. Det som tillhör mig, och oss alla. Att våga gå utanför boxen, tänja gränserna.

Kanske är det just där vi tappar något.
När allt blir prestation.

Jag tror att vi vuxna har tappat något fint i vardagen. Rörelseglädjen. Leken. Det spontana – det som inte behöver vara till nytta.

Tänk när rörelse, glädje och nyfikenhet bara får finnas.
När det inte behöver tänkas fram, utan bara upplevas i stunden.

Ibland räcker det att få vara i kroppen – levande.

Så jag har börjat skutta fram i olika varianter när jag är ute och går med mina katt tjejer. Ropar rakt ut över dalen från bergshällarna. Släpper ut rösten, släpper fram det som vill ut.

Katterna stannar upp och tittar på mig som att jag tappat det.
Jag skrattar från hjärtat och säger:
“Kom nu, så går vi vidare.”

Och det gör något med mig.

Något i mig mjuknar.

Den medvetna närvaron har varit med mig länge.
Både privat och i det jag erbjuder.

Men den har förändrats.

För mig handlar det inte längre bara om att stanna upp och observera i stillhet.

Ibland är den som starkast mitt i rörelsen.
När jag skrattar. När jag andas djupare. När jag låter kroppen få ta plats.

När jag faktiskt är i livet – och närvarande i det.

Samtidigt märker jag hur vi inte alltid tar hand om det som känns inuti heller. Våra känslor. Antingen trycker vi undan dem, eller så låter vi dem ta över helt.

Men kanske finns det något däremellan.
Att få känna – utan att försvinna i det.

Kroppen försöker hela tiden hjälpa oss.
Om vi bara lyssnar lite mer.

Jag övar på det.
Inte perfekt.
Men jag övar.

En sak som hjälper mig är att göra det enkelt. Att gå ut en stund, utan krav. Bara vara. Andas lite djupare. Kanske röra på kroppen, sträcka ut, skaka loss lite.

Inte för att det ska bli bra – utan för att det får vara som det är.

Och det händer något då.

Det mjuknar.

Jag tror inte att vi behöver förändra allt.
Men kanske våga ta ett litet steg utanför det som känns bekvämt – på ett snällt sätt.

Inte pressa.
Utan bjuda in.

Påminna oss om att det inte är för sent.

Vi har idag.

Och kanske är frågan inte vad du borde förändra –
utan:

Vad i dig väntar på att få ta lite mer plats, redan idag?

Kram ❤️