Januari ligger bakom oss och sakta men säkert börjar ljuset åter ta plats – både ute i naturen och inom mig. Varje år känns den här perioden som en nystart. En möjlighet att reflektera och blicka framåt med ny energi, tacksamhet och förväntan. För snart 27 år sedan började min resa som diplomerad Equiterapeut. Sedan dess har jag haft förmånen att möta så många hästar – individer med sina egna berättelser, utmaningar och styrkor. Att få vara en del av deras “pussel”, att få deras och ägarnas förtroende, är inget jag någonsin tar för givet. Hästarna är fortfarande den största delen av mitt arbete och de fortsätter att lära mig något nytt varje dag. Närvaro. Tålamod. Lyhördhet. Respekt. Det är värden som genomsyrar allt jag gör. Equiterapeuten i Norr – tre delar, samma hjärta Mitt företag, Equiterapeuten i Norr, vilar idag på tre ben – alla med samma grund: helhetssyn, omtanke och hållbar hälsa. Hästarna – min grund och mitt hjärta Arbetet med hästarna är och förblir min bas. Att få bidra

I årets första blogginlägg vill jag dela några reflektioner och erfarenheter kring nervsystemets betydelse i läkning, rehabilitering och återhämtning. Framför allt handlar det om vikten av att låta processer få ta den tid som faktiskt behövs, och om att utveckla förmågan att lyssna in kroppens signaler. Detta gäller oavsett om det rör sig om vävnad som inte följer det som ofta betraktas som ”normalt” i en läknings- eller rehabiliteringsprocess, eller om ett nervsystem som av olika anledningar inte befinner sig i trygghet och tillit. Ett nervsystem kan under lång tid vara aktiverat i fight-, flight- eller freeze-respons, av orsaker som ofta är mer komplexa än vi först ser. Jag tänker tillbaka på en av mina egna erfarenheter. Min ena axel som, efter flera års smärta och anpassning, till slut inte längre orkade. Under den tiden gjorde jag mitt bästa. Till sist genomfördes en operation där man artroskopiskt kapade den långa bicepssenan, som var kraftigt fransig och på väg att brista. Samti

I min verksamhet arbetar jag med tre områden som vid första anblick kan kännas helt olika: equiterapi för hästar, behandlingar för människor genom en kombination av kraniosakralterapi, medicinsk laser och djupvåg, samt mindfulnessbaserade retreats. För mig delar dessa tre områden en gemensam kärna. Samma stillhet, lugn och tystnad. Samma mjuka lyssnande som får både kroppar och nervsystem att sänka garden och åter hitta sin egen naturliga rytm. Det är inte teknikerna i sig som knyter dem samman – utan lugnets språk. Equiterapi – det stilla samtalet med hästens kropp När jag möter en häst är det som att kliva in i en annan värld. En värld där ord inte spelar någon roll, där kontakten byggs av små signaler, andning, närvaro och tillit. Hästen visar vad den bär, var den håller emot och var kroppen behöver stöd. I arbetet som equiterapeut får jag följa den berättelsen. Mjuka upp spänningar, gamla mönster och förändringar som visar vilken riktning jag ska ta. Och när hästen släpper taget oc

För mig finns det en speciell sorts stillhet i naturen som inte går att hitta någon annanstans. Men jag har märkt att den inte riktigt visar sig förrän jag kliver bort från stigen. Det är som att naturen väntar där ute, ett par meter bort, där människans fotspår inte längre dominerar. För mig räcker det med ungefär två meter från den skogsväg eller de upptrampade stigarna jag normalt tar min runda på – och plötsligt förändras allt. Luften känns annorlunda. Ljuden blir djupare, mer levande. Träden står där på sitt eget vis, och jag känner nästan hur marken bär mig med ett slags vänlighet. Det är en otroligt fin känsla som går rakt in i hjärtat och själen. Det är något jag och mina trogna följeslagare, mina katt-tjejer, gör varje morgon. Vi går våra bekanta rundor, men lämnar alltid plats för avstickare. En liten sväng in bland det täta beståndet av granar i olika storlekar, upp på en mossklädd sten på hällarna, eller bara några steg åt sidan där solen silas mellan grenarna. Det är där,

Jag fick alldeles nyligen en för mej viktig insikt: vi som inte vill synas på kort av olika anledningar riskerar också att sudda ut delar av vår egen historia. Jag är den som oftast stått bakom kameran. Den som dokumenterat, men sällan själv blivit dokumenterad. Just också för att jag inte ville bli fotad. Först nyligen slog det mej vad det egentligen innebär att när jag undviker kameran så försvinner också en del av mej ur min berättelse. Insikten om hur få bilder det finns på mej från livets olika äventyr. Idag hade jag gärna velat ha fler – inte för att visa upp mej, utan för att minnas. Som tex när jag tidigt 90-tal åkte barfota i ca 60km/tim bakom Älvsby Vatten Skidklubbs barfotabåt. Jag som typ är badkruka och alltid håller för näsan när jag hoppar i vattnet och inte bekväm med de fallen det innebar i den farten på vattnet bakom båt. Idag hade jag aldrig ens tänkt tanken. Eller när jag klättrade upp och stod högst upp i vår tremannapyramid bestående av bara tjejer på Älvsby vatte

Här på bloggen delar jag med mig av glimtar från livet – både det privata och det jag gör i mitt företag. Du får ta del av tankar om vardagsmindfulness, återhämtning och livets små nyanser. Ibland kanske ett tips från en kurs, ibland ett ögonblick från en skogspromenad eller påtande i trädgården. Min förhoppning är att bloggen får bli en vänlig plats där vi påminner oss om att sakta ner, andas – och vara lite mer närvarande mitt i allt som pågår. Välkommen att läsa, reflektera och kanske få något nytt "frö" sått.