Tänk om det finns mer bakom beteendet? I veckan stod jag tillsammans med en hästägare och hennes sto. En häst som under vintern gått från att vara glad, nyfiken och social till att bli spänd, frustrerad, irriterad och stundtals på gränsen till aggressiv i sitt sätt att möta omvärlden. I bakgrunden hade det också kommit kommentarer. "Hon är ju ett sto..." Och just där stannar jag upp. Inte för att människor menar illa, utan för att vi så lätt söker enkla förklaringar på något som ofta är betydligt mer komplext. Under många år ute på fältet har jag mött hästar som blivit feltolkade i sin kommunikation. Hästar som försökt berätta att något inte står rätt till, men där beteendet blivit själva förklaringen istället för en signal att stanna upp och bli nyfiken. Vad är det som händer? Vad försöker individen berätta? Vad ligger bakom? Efter kontakt med veterinär, rehabilitering och en engagerad hästägare som gjort jobbet mellan besöken har detta sto successivt börjat hitta tillbaka till sig sj

Jag har burit på en känsla den senaste tiden. Lite sorgsen, lite skavande. Som att många av oss – jag själv inkluderad – inte riktigt tar tillvara på den potential vi faktiskt bär på.

Begreppet “sur märr” är något jag länge har haft svårt för. Det används ofta för att beskriva en häst som visar obehag – bakåtstrukna öron, spänd kropp, hård blick, kanske till och med blottade tänder. Jag önskar att vi slutar använda det ordet. Men för mig handlar det inte om att hästen är sur. Det handlar om en individ som försöker kommunicera, med de medel hon har. Under mina år tillsammans med hästar har jag gång på gång sett samma sak: beteenden vi människor tolkar som “attityd” eller “problem” är i själva verket signaler. Signaler om smärta, stress, osäkerhet eller tidigare erfarenheter som satt spår. Nyligen träffade jag en ponny som av många skulle beskrivas just som en “sur märr”. Hon såg arg ut i stort sett hela tiden i hantering. Öronen var bakåt, ögonen mörka och spända, kroppen hård. I både hage och box mötte hon sin nya ägare med hotfullhet – hon högg vid täckning, använde tänderna och hela sitt kroppsspråk för att hålla människor på avstånd. Men det jag såg var inte en a

Under förra året träffade jag en 23-årig häst tillsammans med sin ägare, som verkligen månar om honom på alla sätt. Jag visste redan innan att han var noggrant genomgången och behandlad av en duktig hästveterinär efter ett trauma. Man hade kommit så långt det gick utifrån det perspektivet. Veterinären rekommenderade ändå att jag skulle titta på honom, eftersom han fortfarande inte var ”på banan”. Det jag mötte berörde mig på djupet. Det var en häst som kändes färdig med livet. Ni som har arbetat länge med djur vet den där känslan – när livsgnistan är svag och kroppen långsamt börjar stänga ner. Det gjorde ont att se honom röra sig. Vid min genomgång fann jag två rejäla låsningar i länd och bäcken, och mjukdelar med mycket spänning. Jag behandlade honom metodiskt och varsamt. När han sedan släpptes in i boxen hände något som har stannat kvar hos mig. Hästägaren utbrast förvånat: ”Oj, han har aldrig höjt ryggen eller kissat normalt under vår tid – inte hos förra ägaren heller.” En vecka

Januari ligger bakom oss och sakta men säkert börjar ljuset åter ta plats – både ute i naturen och inom mig. Varje år känns den här perioden som en nystart. En möjlighet att reflektera och blicka framåt med ny energi, tacksamhet och förväntan. För snart 27 år sedan började min resa som diplomerad Equiterapeut. Sedan dess har jag haft förmånen att möta så många hästar – individer med sina egna berättelser, utmaningar och styrkor. Att få vara en del av deras “pussel”, att få deras och ägarnas förtroende, är inget jag någonsin tar för givet. Hästarna är fortfarande den största delen av mitt arbete och de fortsätter att lära mig något nytt varje dag. Närvaro. Tålamod. Lyhördhet. Respekt. Det är värden som genomsyrar allt jag gör. Equiterapeuten i Norr – tre delar, samma hjärta Mitt företag, Equiterapeuten i Norr, vilar idag på tre ben – alla med samma grund: helhetssyn, omtanke och hållbar hälsa. Hästarna – min grund och mitt hjärta Arbetet med hästarna är och förblir min bas. Att få bidra

I årets första blogginlägg vill jag dela några reflektioner och erfarenheter kring nervsystemets betydelse i läkning, rehabilitering och återhämtning. Framför allt handlar det om vikten av att låta processer få ta den tid som faktiskt behövs, och om att utveckla förmågan att lyssna in kroppens signaler. Detta gäller oavsett om det rör sig om vävnad som inte följer det som ofta betraktas som ”normalt” i en läknings- eller rehabiliteringsprocess, eller om ett nervsystem som av olika anledningar inte befinner sig i trygghet och tillit. Ett nervsystem kan under lång tid vara aktiverat i fight-, flight- eller freeze-respons, av orsaker som ofta är mer komplexa än vi först ser. Jag tänker tillbaka på en av mina egna erfarenheter. Min ena axel som, efter flera års smärta och anpassning, till slut inte längre orkade. Under den tiden gjorde jag mitt bästa. Till sist genomfördes en operation där man artroskopiskt kapade den långa bicepssenan, som var kraftigt fransig och på väg att brista. Samti